Text by Gunilla Bandolin
 

Maria Olevik och Maria Larsson gjorde sitt examensprojekt på Konstfack våren 2006. Temat för deras gemensamma examensjobb var hur objektet rum och situation samverkar.

I ett rum i närheten av Konstfack på Telefonplan skapade de ett tillfälligt laboratorium för att testa hur objekt samverkade med rum, i en särskild situation (Konstfacks vårutställning) för att skapa en särskild stämning.

Med i projektet var dessutom Louise Hultén, som är utbildad arkitekt. Louise var min examensstudent på Arkitekturskolan-KTH för två år sedan. Som examensarbete gjorde Louise ett samarbetsprojekt med Maria Larsson, ett projekt som också det hade med rum och stämning att göra.

Både i examensprojektet på Arkitekturskolan och det på Konstfack var studenternas strävan att skapa rum för långsamhet och kontemplation. Deras syfte var att åstadkomma en plats där besökaren kunde uppleva närvaro och intensitet.

I Oleviks&Larssons&Hulténs projekt var rummet inspirerat av japanska rum för tecermonier.
Frågor som kom upp under examinationen var: Hur mycket kan man styra åskådaren? Hur tar man omhand den åskådare som kommer in, oförberedd på vad som väntar dem? Finns plats för alla slags upplevelser, eller blir Olevik&Larssons&Hulténs rum, med sina krav på stillhet och närvaro, i själva verket intolerant?
De rum de hade till sitt förfogande i Konstfacks närhet strukturerade de i en sekvens, som en tänkt besökare hade att följa.
O&L&H vill åstadkomma själva en rumslig totalupplevelse, och de vill också förändra åskådaren.
Efter ett introduktionsrum i ljuset, nära ett mjölkat fönster, där besökaren kunde betrakta eller känna på temuggar som fanns utplacerade på golvet, leddes besökarna in i ett betydligt mörkare rum utan egen ljuskälla.

O&L&H hade där placerat ut föremål strategiskt för att exempelvis ta upp ljusreflektioner från det föregående rummet. Objekten de använde för att åstadkomma en totalupplevelse var föremål de själva tillverkat i glas- och keramik verkstaden. Flera av dessa föremål var utsökta hantverksföremål/skulpturer som kommer att leva ett eget liv också utanför dessa rum. Brunsvarta ”speglar” av glaserad lergodslera, fragila porslinsobjekt som gav associationer till en naturens egen skapelseprocess, där slump och nyck spelar en avgörande roll i en annars regelmässig och systematisk process.

Efter det mörka rummet leddes besökaren av det naturliga dagsljuset in i det sista rummet där en glasbehållare stilla droppade vatten på det råa betonggolvet. Med hjälp av dagsljuset speglades den förbipasserande åskådaren i rummet in.

Det hela var mycket, mycket vackert.

O&L&H:s projekt var ensamt i sin ”sort” på Konstfacks vårutställning. Men det var inte den enda orsaken till att det stod ut. Det var ovanligt för att det visade prov på studenter som behärskade alla rumsgestaltningens dimensioner; ljus, rörelse, materialitet och struktur.

I Konstfacks kontext väckte det också frågor: Detta projekt var i själva verket motsatsen till dagens relationella projekt som i sin öppenhet, hyllar det oförutsebara mötet med en publik. Som lämnar en öppenhet där så gott som vilka upplevelser som helst är önskvärda och accepterade. Så var det inte i O&L&H:s projekt. De har gestaltat ett specifikt rum och eftersträvar en specifik känsla.
Och de lyckas. Det var svårt att gå oberörd från deras installation.
 
Gunilla Bandolin
Professor Konst, Konstfack